Sedan jag skrev sist har det hänt mycket grejer. Framförallt min resa till Arequipa som var så himla tuff! Trivs väldigt bra här i Peru...

Men vi ska börja på torsdagen, Karaoke! Kvällen började trevligt som förra gången jag var där, men det var ju andra där... Peruanerna verkar gilla musik på spanska, och alltför gärna sega ballader. Vi tröttnade rätt snart och fixade till oss en egen lounge. Mycket bättre! Men det var en kille som hängde på, han hade suttit för sig själv i baren innan. Ingen visste vem han var men han dansade lika mycket som oss andra. Han var väl lite sum, men det fick väl gå, han var ju trevlig och så =) Sen kom vår servitör in också, civilklädd och när jag kort därefter gick på damernas upptäckte jag att resten av klubben var tyst, släckt och tom! Hmm!? När jag kommer tillbaka står Shelley i baren och blandar egenhändiga drinkar, och viskar till mej "He's the owner!" Och nickar i riktning vår nye vän... Kvällen blir helt tokig och det är ingen som är så intresserad av att sjunga längre... Alla är bakom eller på baren i färd med att hitta på nya kombinationer. Vet inte exakt vad det var som gjorde det men att ha en helt egen bar är tydligen fruktansvärt roligt!

  Rafael, Ägaren Kenji, Fatou, Andrew, Luis, Jag, Shelley och Servitören Nico

Jag tog mig trots nattens äventyr till skolan på fredag och det var jag väldigt glad för. Det var nämligen starten på sportveckan, så alla barnen hade valt ett land att representera och införskaffat dess fotbollslandslagsdräkt. Tyvärr låg min kamera hemma... 1B hade valt Brasilien och barnen var så söta! Jag hade en lång pratstund med ett par tjejer och spelade fotboll med killarna, så roligt! Mot 6-åringar har jag ju faktiskt en chans! Sista timmen var det en stor ceremoni på skolgården där alla lag samlades i sina respektive dräkter, med flaggor, ballonger och krigsmålade kinder i respektive färger. Alla klasser hade också en större rockring, klädd med tidningspapper som ett slags plakat för varje land. Så gott som alla, 3 år till 17 hade fotbollskläder på sig. Flera viktiga personer pratade, och nationalsången sjöngs. Till sist gick varje klass ett varv runt skolgården, stannade framför rektorn på scenen, slog upp ett hål i rockringsplakatet och hela klassen skuttade igenom, inklusive lärarna. Såna här påhitt ser man då inte i Sverige!

  Vandring i Cañon del Colca - brant nerför...

Men mitt största äventyr, hittills i Peru till och med, måste ändå vara min vandring i Cañon del Colca. Det är en av världens djupaste, 4160m, mer än dubbelt så djup som Grand Canyon. På fredag kväll tog jag bussen på 17 timmar till Arequipa, Ciudad Blanca. Jättefin stad, väldigt tråkigt att jag inte kan spendera mer tid där. Jag hann strosa runt lite bland de vita husen, hittade ett hostel att sepndera natten på, och en researrangör. Min betydligt kortare kväll tillbringade jag på en restaurang med takterass, utsikt över Plaza de Armas, de närliggande vulkanerna med El Misti närmast, och den underbara solnedgången.

  Ett av de mysigaste Plaza de Armas hittills, Arequipa

Klockan 03 kom min buss och hämtade mig, och det blev en tretimmars resa till staden Chivay där det blev frukost. Sedan 1½ timme till till utsiktsplatsen Cruz del Condor. Från utsiktsplatsen var det 1200 meter ner till floden, och jag såg 4 kondorer glida runt. Mäktigt med både bergen och fåglarna.

  En Peruansk Kondor glider fram på de varma luftströmmarna

20 ytterligare skumpiga minuter med bussen och vi var framme vid vandringens startpunkt. 9 vandrare och en guide. Härifrån var det först 3 timmar nerför, en hängbro över floden Rio Colca och sen uppåt nån timme till byn San Juan de Chuccho, 2300 möh, där det var dags för lunch. Vi startade på 3500 möh, så en total höjdskillnad på -1200m. Nerför gick rätt så bra, trots att det var väldigt brant, men när vi gått uppför ett tag var jag väldigt trött. Till skillnad från Lima var det sol i kanjonen, väldigt varmt... Så jag fick stanna varannan, var tredje sväng på de branta sepentinvägarna och hämta andan (och njuta av utsikten!)

Vi vandrade efter lunchen mera uppåt, till byarna Cosñirhua och Malata, ca 2550 möh. I Malata fanns en kyrka och en rätt så stort torg, imponerande att sådana saker finns så långt ifrån civilisationen, och att det faktiskt finns folk som bor så! Vår guide var född i en av byarna. Det är 3-4 timmar uppförsbacke för att ta sig till närmaste bilväg, ambulans=mulåsna. Men nuförtiden finns satellittelefoner och faktiskt elektricitet! Folket i byarna odlar frukter på terasserna från före inkatiden, med hjälp av åsnor och mulor bär man upp dem och byter till sig saker från andra byar. En åsna klarar 50kg och kostar runt 1000kr, en mula är starkare och klarar upp till 100kg, men kostar 8000kr!

  Vi stannade till ett par gånger för vila några och beundra kanjonen från flera av de naturliga utsiktsplatser som erbjöds. Gruppbild!

Framåt eftermiddagen kunde vi se vårt mål igen, Oasis Sangalle. Att veta vart jag var på väg gav mig extra krafter. Man ser några av de olika hostelens pooler, mmm! Man ser dessvärre också en bit av vägen uppför... Vid halv fem var vi äntligen framme! Det blev ett underbart, men aningen kallt bad innan middagen. Sangalle ligger på 2180 möh, och var den lägsta punkten vi var på. Kebnekaise är 2111 meter högt. Bohusläns högsta är 222 m...  Vid 17:30 gick solen ner, och vid middagen var det alldeles mörkt. Det går så himla fort här! Det som i Sverige tar en timma, är kanske en kvart här, för att få samma grad av mörker.

  Oasis Sangalle

Efter middagen var det så fantastiskt stjärnklart, tror aldrig jag sett så mycket stjärnor! Fast bergen runt om oss i det lilla hålet skalade bort mycket, och tyvärr såg jag inga stjärnbilder jag kände till. Trots detta var det något enormt, jag stog och bara tittade flera minuter och önskade att jag kunde dra ut min säng för att sova under denna underbara stjärnhimmel!

Dessvärre var jag tvungen att gå och lägga mig tidigt, väldigt trött efter en hel dags intensivt vandrande, och mer skulle det bli... Vi gick upp 5 och började vandra tidigt för att klara oss undan solen så länge som möjligt. Jag tog täten så jag kunde hålla ett tempo jag klarade av och vi kom oss en bra bit uppåt innan första pausen. Det kändes lättare att vandra uppåt nu, man var bättre förberedd på vad som väntade. Hade på mig shorts direkt på morgonen, rejält med näsdukar för min förkylning som ständigt gjorde sig bemärkt, och SKUGGA! Och det skulle bara vara 3-4 timmars vandring, sen klart! Såklart var det ruskigt jobbigt, men jag kände inte längre att jag var så slut att jag var nära att trampa snett och rasa ner för de branta stupen.

Efter 2:30 hade jag tro det eller faktiskt tagit mig hela vägen upp till toppen! Kanske 6km, fast med 1200 meters höjdskillnad... Sån helt underbar känsla att jag faktiskt klarade det! Och jag behövde inte hyra mula för komma upp! Och kanske viktigast - Det finns hopp för inkaleden!

  Äntligen på toppen!

Sen var det 25 minuters snabb promenad till staden Cabanaconde och belöningen - frukost. Att gå på platta marken var inga som helst problem, det gjorde jag gladeligen. Därefter tog vi bussen till La Caleras varma källor. Ingen dålig belöning det heller! 38'C i vattnet, med servering i poolen. Innan vi åkte tillbaka till Arequipa blev det också några stopp längs vägen, vi såg bl a 8 olika vulkaner från en utsiktsplats på 4910 meters höjd. Så högt har jag aldrig varit innan, och det lär dröja innan jag tar mig över 5000 tror jag...

  Utsikt över Colcadalen med Rio Colca och terasser från inkatiden eller ännu äldre

Detta är nog det tokigaste jag gjort hittills, någonsin, men jag är så glad att jag gjorde det, och faktiskt klarade av det!! Så himla stolt över mej själv =) Imorgon blir det tillbaka till skolan, till Generalkonsulatet för att rösta och på kvällen avskedsfest för Andrew, Shelley och Lisa!

 

Sara

8 september 2010 11:14

Gu va duktig du e!! Kämpa på!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Majsan ute och vandrar Efter långa veckor av väntan, eller månader! (var ju tidigt i våras jag bestämde mig...) blev det äntligen dags för inkaleden! Dessvärre har jag varit mer eller mindre förkyld hela tiden i Lima, och veckan innan blev de...

    Cuscos flagga     Vi posar framfor Arco Iris-fontanen   Nu var det lange sen jag skrev igen! Och det har hant valdigt mycket saker! Till exempel har jag kommit mig till underbara staden Cusco! Sa jag har helt enkelt inte haft tid me...

Rätt så tacksamt ställe jag är på ändå, tack vare helgonet Santa Rosa blev det långhelg och ett ypperligt tillfälle att resa runt! Vi kom oss iväg på söndag morgon, en 5½-timmars buss till staden Ica. Där hittade vi ett litet hostel och en resebyrå, ...

Nu har jag efter ytterligare en veckas jobb börjat vänja mig vid mitt jobb och mina gangsterungar! Och konstaterar att tide går väldigt fort, jag är snart halvvägs!     Min skolgård, de små skjulen runt om är klassrummen   Under veckan som g...

Idag har jag och Fatou varit i Lima downtown för första gången. Stadsdelarna Miraflores och Barranco ligger bättre till och erbjuder bra stadskärneaktiviteter de med, så det har inte blivit av förrän nu... Det var i Lima Central som staden grundades ...